För några dagar sen insåg jag att det inte fanns någon i min telefonlista som jag kunde ta en spontan-fika.
Jag är en person man lätt tycker om. Jag är lätt att prata med, och att lära känna. Jag har vänner, men jag vet inte riktigt Vart jag har dem..
Folk som jag en gång haft jätteroligt med, haft långa Långa samtal med kan bara sluta höra av sig ibland. Well, mycket är mitt fel också. För ända sen jag blivit tillsammans E har jag blivit dålig på att höra av mig. Men ändå!
De svarar mig inte längre. Ignorerar mina meddelanden. Prioriterar bort mig..
Bara för att jag har en pojkvän nu betyder det inte att jag inte har ett liv! Jag väljer bara att inte dansa sönder mig till 3 på morgonen, supa mig redlöst full och hamna borta i Riddargatan i sluten av partykvällen....
Jag saknar det lite då och då. Inte själva supandet eller bootycall utan känslan av utmattningen efter en kväll på TN.. Jag måste poängtera att jag älskar att åka hem med min kille, eller veta att han ligger hemma i sängen och väntar på mig. Känslan att veta att man är saknad, det älskar jag och skulle aldrig ge upp det.
Så sluta inte höra av er ok? Vi kan hänga i Midsommarkransen och kolla på E's GIGANTISKA platt-tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar