20.16
Jag blir så ynklig när jag är sjuk, gillar det inte. Men sen måndagskväll fick jag ont i halsen, tisdagen blossade det upp och idag har jag feber.
Gick upp tidigt igår för att åka till stadsbiblioteket för att plugga inför föreläsningen och seminarium i helgen. Efter det åkte jag till jobbet, men nu har jag inte kunnat plugga på hela dagen för att jag varit utslagen. Får sitta imorgon och plugga. Som tur är har jag en av 7 böcker hemma som jag ska läsa, sen har jag redan läst en tidskrift som också tillhörde föreläsningen.
Det är roligt att få gå tillbaka till skolbänken, den här gången tänker jag inte ge upp halvvägs. Om planerna går som jag vill så kommer jag börja plugga heltid i höst eller till våren 2014. Just nu ligger fokuset på att komplettera ämnen och ta mina högskolepoäng som jag missat de gånger jag hoppat av.
Behöver komplettera med 7 ämnen. Antingen tar jag det på distans på komvux eller så pluggar jag hemma och tentar av dem mot en avgift på Åsö vuxengymnasium.
Vi får se vi får se..
onsdag 23 januari 2013
torsdag 10 januari 2013
Jag är inte heller vit, Svar till DNs artikel om "Hemma kan vara flera platser"
16.21
Så jag läste den här artikeln på DN idag http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hemma-kan-vara-flera-platser
Kort och gott handlar det om en adopterad korean i en liten svensk håla som flyttar till en större håla och hans identitet hemma och i den nya staden. Hans bok "Gul utanpå" kommer ut i slutet av Januari tror jag, läs den om du inte har något bättre för dig. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg att läsa den.. egentligen behöver jag inte, för jag lever den redan.
Nu citerar jag hans svar på DN "Jag skrev den för att det behövs fler berättelser om hur ickevita bygger identitet i Sverige. Eftersom jag inte är vit nöjer sig inte folk med att jag är från Sölvesborg och bor i Malmö."
Mitt svar på artikeln och här kommer min berättelse.
Kära kära Patrik Lundberg, jag förstår att du som är uppväxt i Sölvesborg behövde prestera extra mycket för att passa in, om jag får gissa rätt så fanns det säkerligen inte så många gulhyade personer där förutom den lokala kina/thairestaurangen och kanske nån familj till. Att som adopterad utan att känna tillhörighet till varken ditt ursprung eller till den svenska kulturen (pga din hudfärg). Jag kan tänka mig att Sölvesborg är ett svenskt idylliskt samhälle, rätta mig gärna om jag har fel, orkar inte göra en research på något jag inte har nytta av. Var folk där lite smygfientliga mot det som inte ansågs vara normalt?? Där räknar jag allt från homosexualitet, hudfärg till klädstil.
Min point är att en liten håla som Sölvesborg med drygt 16900 invånare i jämförelse med Malmös hjärta där det bor 270131 personer (kringliggande tätort ej inräknat) kan ha att göra med din stora etnicitetschock. Det finns en stor del invandrare i Malmö har vi alla läst om (jag har faktiskt aldrig varit där). Rosengård verkar mig vara extremt exotiskt för att vara Sverige, man måste nästan göra ett besök där om man har vägarna förbi. Jag vet inte om du har märkt det men på senare år har en "vi mot dem"-mentalitet vuxit sig allt starkare bland invandrarna och behovet av att kunna identifiera sig med en grupp har aldrig varit så viktig för ens sociala status. I Stockholm har vi Östermalm bratz, Söderkisar, träningsnördarna, Lidingö, kistabor etc etc som många oftast drar hastiga slutsatser om. Här kan vi inte säga "jag bor på Riddargatan" till en söder hipster utan att få en sned nästan lite äcklad blick. Jag har själv fått höra av en random kille jag träffade ute en gång "Kommer du från Tyresö eller?" (Tyresö är en blå kommun utanför Sthlm innerstad), för att vi där pratade tydligen lite annorlunda, lite snobbigare.. wtf liksom. "Vi mot dem"-mentaliteten kan ligga till grund till det behovet av att identifiera dig med ditt ursprung andra projicerar på dig, hänger du/ni med? I södertälje finns det Syrianerna, iranierna, svennar mm. I Fittja/vårby/whatever kineserna. Kista/husby/akalla blattarna.
I Malmö måste man tillhöra en etnicitet just för att det är en stor grej där nere, tror jag. I Stockholm har vi en lite lättare syn på vart du kommer ifrån, såvida inte ute i förorten. Att folk pratar engelska med dig när du är här och fikar tycker jag du inte ska haka dig upp på. Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd från den som serverar dig. Berätta gärna vart folk pratar engelska med dig i Stockholm, för under hela mitt liv har ingen någonsin försökt prata engelska med mig när jag är ute och beställer en latte eller köper en tröja. Det är kanske inte uppenbart men jag är kines, till utseende men vit i insidan precis som du beskriver dig själv. Fast skillnaden är att jag har både den svenska kulturen i mig och den kinesiska. Min mamma uppfostrade mig kinesiskt, medan skolan och samhället uppfostrade mig svensk. Ingen har faktiskt någonsin ifrågasatt ifall jag är svensk eller inte förrän nyligen (fyller 25 iår) när en finsk kärring oförskämt sa "du är ju inte svensk, du förstår ju dig inte på hur svenskar fungerar" när vi hade en konversation om folks beteenden. Många har alltid tagit mig för att vara adopterad eller blandras. Har inte gjort mig något alls, kanske för att jag heter Sofia. Egentligen blir jag till och med glad att folk tror att jag är adopterad, för då slipper jag alla dessa "kan inte du säga nåt på kinesiska?", idioter. Om vi går tillbaks till den finska kärringen så blev jag så ställd och stött att jag sa att jag var adopterad, hon blev lite illa till mods och försökte prata sig ur det men min uppfattning om att hon är en smygrasistisk bitch har inte ändrats.
I grund och botten tror jag bara att du valde fel stad att flytta till. Det spelar absolut ingen roll om du är adopterad, infödd eller invandrat. Sverige är ett mångkulturellt land, men städerna är inte mångkulturella. Rasism och konservatism finns kvar och visar sig ganska tydligt i många små städer/byar/hålor. Jag förstår mig inte alls på varför du släppte en bok om att vara gul på utsidan men vit på insidan när 100 tals andra i samma sits som du inte har gjort det. Är det ännu ett försök från din sida att visa att du är svensk? Jag är en banan (gul på utsidan men vit i insidan), men jag går inte runt och försöker hävda mig själv om svensk eller kinesisk. Egentligen är det ganska nice, jag får plocka godbitarna från både den svenska och kinesiska kulturen.
OM jag kommer ihåg din bok så kommer jag nog läsa den med entusiasm. Den kommer nog inte handla om något jag inte redan vet om eller känner. Du hade absolut inte behövt skriva en bok, du hade kunnat snacka med nästa asiat som snackar "ren" svenska om hur det är att vara varken "blatte" eller "svenne" i Sverige.
Så jag läste den här artikeln på DN idag http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hemma-kan-vara-flera-platser
Kort och gott handlar det om en adopterad korean i en liten svensk håla som flyttar till en större håla och hans identitet hemma och i den nya staden. Hans bok "Gul utanpå" kommer ut i slutet av Januari tror jag, läs den om du inte har något bättre för dig. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg att läsa den.. egentligen behöver jag inte, för jag lever den redan.
Nu citerar jag hans svar på DN "Jag skrev den för att det behövs fler berättelser om hur ickevita bygger identitet i Sverige. Eftersom jag inte är vit nöjer sig inte folk med att jag är från Sölvesborg och bor i Malmö."
Mitt svar på artikeln och här kommer min berättelse.
Kära kära Patrik Lundberg, jag förstår att du som är uppväxt i Sölvesborg behövde prestera extra mycket för att passa in, om jag får gissa rätt så fanns det säkerligen inte så många gulhyade personer där förutom den lokala kina/thairestaurangen och kanske nån familj till. Att som adopterad utan att känna tillhörighet till varken ditt ursprung eller till den svenska kulturen (pga din hudfärg). Jag kan tänka mig att Sölvesborg är ett svenskt idylliskt samhälle, rätta mig gärna om jag har fel, orkar inte göra en research på något jag inte har nytta av. Var folk där lite smygfientliga mot det som inte ansågs vara normalt?? Där räknar jag allt från homosexualitet, hudfärg till klädstil.
Min point är att en liten håla som Sölvesborg med drygt 16900 invånare i jämförelse med Malmös hjärta där det bor 270131 personer (kringliggande tätort ej inräknat) kan ha att göra med din stora etnicitetschock. Det finns en stor del invandrare i Malmö har vi alla läst om (jag har faktiskt aldrig varit där). Rosengård verkar mig vara extremt exotiskt för att vara Sverige, man måste nästan göra ett besök där om man har vägarna förbi. Jag vet inte om du har märkt det men på senare år har en "vi mot dem"-mentalitet vuxit sig allt starkare bland invandrarna och behovet av att kunna identifiera sig med en grupp har aldrig varit så viktig för ens sociala status. I Stockholm har vi Östermalm bratz, Söderkisar, träningsnördarna, Lidingö, kistabor etc etc som många oftast drar hastiga slutsatser om. Här kan vi inte säga "jag bor på Riddargatan" till en söder hipster utan att få en sned nästan lite äcklad blick. Jag har själv fått höra av en random kille jag träffade ute en gång "Kommer du från Tyresö eller?" (Tyresö är en blå kommun utanför Sthlm innerstad), för att vi där pratade tydligen lite annorlunda, lite snobbigare.. wtf liksom. "Vi mot dem"-mentaliteten kan ligga till grund till det behovet av att identifiera dig med ditt ursprung andra projicerar på dig, hänger du/ni med? I södertälje finns det Syrianerna, iranierna, svennar mm. I Fittja/vårby/whatever kineserna. Kista/husby/akalla blattarna.
I Malmö måste man tillhöra en etnicitet just för att det är en stor grej där nere, tror jag. I Stockholm har vi en lite lättare syn på vart du kommer ifrån, såvida inte ute i förorten. Att folk pratar engelska med dig när du är här och fikar tycker jag du inte ska haka dig upp på. Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd från den som serverar dig. Berätta gärna vart folk pratar engelska med dig i Stockholm, för under hela mitt liv har ingen någonsin försökt prata engelska med mig när jag är ute och beställer en latte eller köper en tröja. Det är kanske inte uppenbart men jag är kines, till utseende men vit i insidan precis som du beskriver dig själv. Fast skillnaden är att jag har både den svenska kulturen i mig och den kinesiska. Min mamma uppfostrade mig kinesiskt, medan skolan och samhället uppfostrade mig svensk. Ingen har faktiskt någonsin ifrågasatt ifall jag är svensk eller inte förrän nyligen (fyller 25 iår) när en finsk kärring oförskämt sa "du är ju inte svensk, du förstår ju dig inte på hur svenskar fungerar" när vi hade en konversation om folks beteenden. Många har alltid tagit mig för att vara adopterad eller blandras. Har inte gjort mig något alls, kanske för att jag heter Sofia. Egentligen blir jag till och med glad att folk tror att jag är adopterad, för då slipper jag alla dessa "kan inte du säga nåt på kinesiska?", idioter. Om vi går tillbaks till den finska kärringen så blev jag så ställd och stött att jag sa att jag var adopterad, hon blev lite illa till mods och försökte prata sig ur det men min uppfattning om att hon är en smygrasistisk bitch har inte ändrats.
I grund och botten tror jag bara att du valde fel stad att flytta till. Det spelar absolut ingen roll om du är adopterad, infödd eller invandrat. Sverige är ett mångkulturellt land, men städerna är inte mångkulturella. Rasism och konservatism finns kvar och visar sig ganska tydligt i många små städer/byar/hålor. Jag förstår mig inte alls på varför du släppte en bok om att vara gul på utsidan men vit på insidan när 100 tals andra i samma sits som du inte har gjort det. Är det ännu ett försök från din sida att visa att du är svensk? Jag är en banan (gul på utsidan men vit i insidan), men jag går inte runt och försöker hävda mig själv om svensk eller kinesisk. Egentligen är det ganska nice, jag får plocka godbitarna från både den svenska och kinesiska kulturen.
OM jag kommer ihåg din bok så kommer jag nog läsa den med entusiasm. Den kommer nog inte handla om något jag inte redan vet om eller känner. Du hade absolut inte behövt skriva en bok, du hade kunnat snacka med nästa asiat som snackar "ren" svenska om hur det är att vara varken "blatte" eller "svenne" i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)