20.16
Jag blir så ynklig när jag är sjuk, gillar det inte. Men sen måndagskväll fick jag ont i halsen, tisdagen blossade det upp och idag har jag feber.
Gick upp tidigt igår för att åka till stadsbiblioteket för att plugga inför föreläsningen och seminarium i helgen. Efter det åkte jag till jobbet, men nu har jag inte kunnat plugga på hela dagen för att jag varit utslagen. Får sitta imorgon och plugga. Som tur är har jag en av 7 böcker hemma som jag ska läsa, sen har jag redan läst en tidskrift som också tillhörde föreläsningen.
Det är roligt att få gå tillbaka till skolbänken, den här gången tänker jag inte ge upp halvvägs. Om planerna går som jag vill så kommer jag börja plugga heltid i höst eller till våren 2014. Just nu ligger fokuset på att komplettera ämnen och ta mina högskolepoäng som jag missat de gånger jag hoppat av.
Behöver komplettera med 7 ämnen. Antingen tar jag det på distans på komvux eller så pluggar jag hemma och tentar av dem mot en avgift på Åsö vuxengymnasium.
Vi får se vi får se..
onsdag 23 januari 2013
torsdag 10 januari 2013
Jag är inte heller vit, Svar till DNs artikel om "Hemma kan vara flera platser"
16.21
Så jag läste den här artikeln på DN idag http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hemma-kan-vara-flera-platser
Kort och gott handlar det om en adopterad korean i en liten svensk håla som flyttar till en större håla och hans identitet hemma och i den nya staden. Hans bok "Gul utanpå" kommer ut i slutet av Januari tror jag, läs den om du inte har något bättre för dig. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg att läsa den.. egentligen behöver jag inte, för jag lever den redan.
Nu citerar jag hans svar på DN "Jag skrev den för att det behövs fler berättelser om hur ickevita bygger identitet i Sverige. Eftersom jag inte är vit nöjer sig inte folk med att jag är från Sölvesborg och bor i Malmö."
Mitt svar på artikeln och här kommer min berättelse.
Kära kära Patrik Lundberg, jag förstår att du som är uppväxt i Sölvesborg behövde prestera extra mycket för att passa in, om jag får gissa rätt så fanns det säkerligen inte så många gulhyade personer där förutom den lokala kina/thairestaurangen och kanske nån familj till. Att som adopterad utan att känna tillhörighet till varken ditt ursprung eller till den svenska kulturen (pga din hudfärg). Jag kan tänka mig att Sölvesborg är ett svenskt idylliskt samhälle, rätta mig gärna om jag har fel, orkar inte göra en research på något jag inte har nytta av. Var folk där lite smygfientliga mot det som inte ansågs vara normalt?? Där räknar jag allt från homosexualitet, hudfärg till klädstil.
Min point är att en liten håla som Sölvesborg med drygt 16900 invånare i jämförelse med Malmös hjärta där det bor 270131 personer (kringliggande tätort ej inräknat) kan ha att göra med din stora etnicitetschock. Det finns en stor del invandrare i Malmö har vi alla läst om (jag har faktiskt aldrig varit där). Rosengård verkar mig vara extremt exotiskt för att vara Sverige, man måste nästan göra ett besök där om man har vägarna förbi. Jag vet inte om du har märkt det men på senare år har en "vi mot dem"-mentalitet vuxit sig allt starkare bland invandrarna och behovet av att kunna identifiera sig med en grupp har aldrig varit så viktig för ens sociala status. I Stockholm har vi Östermalm bratz, Söderkisar, träningsnördarna, Lidingö, kistabor etc etc som många oftast drar hastiga slutsatser om. Här kan vi inte säga "jag bor på Riddargatan" till en söder hipster utan att få en sned nästan lite äcklad blick. Jag har själv fått höra av en random kille jag träffade ute en gång "Kommer du från Tyresö eller?" (Tyresö är en blå kommun utanför Sthlm innerstad), för att vi där pratade tydligen lite annorlunda, lite snobbigare.. wtf liksom. "Vi mot dem"-mentaliteten kan ligga till grund till det behovet av att identifiera dig med ditt ursprung andra projicerar på dig, hänger du/ni med? I södertälje finns det Syrianerna, iranierna, svennar mm. I Fittja/vårby/whatever kineserna. Kista/husby/akalla blattarna.
I Malmö måste man tillhöra en etnicitet just för att det är en stor grej där nere, tror jag. I Stockholm har vi en lite lättare syn på vart du kommer ifrån, såvida inte ute i förorten. Att folk pratar engelska med dig när du är här och fikar tycker jag du inte ska haka dig upp på. Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd från den som serverar dig. Berätta gärna vart folk pratar engelska med dig i Stockholm, för under hela mitt liv har ingen någonsin försökt prata engelska med mig när jag är ute och beställer en latte eller köper en tröja. Det är kanske inte uppenbart men jag är kines, till utseende men vit i insidan precis som du beskriver dig själv. Fast skillnaden är att jag har både den svenska kulturen i mig och den kinesiska. Min mamma uppfostrade mig kinesiskt, medan skolan och samhället uppfostrade mig svensk. Ingen har faktiskt någonsin ifrågasatt ifall jag är svensk eller inte förrän nyligen (fyller 25 iår) när en finsk kärring oförskämt sa "du är ju inte svensk, du förstår ju dig inte på hur svenskar fungerar" när vi hade en konversation om folks beteenden. Många har alltid tagit mig för att vara adopterad eller blandras. Har inte gjort mig något alls, kanske för att jag heter Sofia. Egentligen blir jag till och med glad att folk tror att jag är adopterad, för då slipper jag alla dessa "kan inte du säga nåt på kinesiska?", idioter. Om vi går tillbaks till den finska kärringen så blev jag så ställd och stött att jag sa att jag var adopterad, hon blev lite illa till mods och försökte prata sig ur det men min uppfattning om att hon är en smygrasistisk bitch har inte ändrats.
I grund och botten tror jag bara att du valde fel stad att flytta till. Det spelar absolut ingen roll om du är adopterad, infödd eller invandrat. Sverige är ett mångkulturellt land, men städerna är inte mångkulturella. Rasism och konservatism finns kvar och visar sig ganska tydligt i många små städer/byar/hålor. Jag förstår mig inte alls på varför du släppte en bok om att vara gul på utsidan men vit på insidan när 100 tals andra i samma sits som du inte har gjort det. Är det ännu ett försök från din sida att visa att du är svensk? Jag är en banan (gul på utsidan men vit i insidan), men jag går inte runt och försöker hävda mig själv om svensk eller kinesisk. Egentligen är det ganska nice, jag får plocka godbitarna från både den svenska och kinesiska kulturen.
OM jag kommer ihåg din bok så kommer jag nog läsa den med entusiasm. Den kommer nog inte handla om något jag inte redan vet om eller känner. Du hade absolut inte behövt skriva en bok, du hade kunnat snacka med nästa asiat som snackar "ren" svenska om hur det är att vara varken "blatte" eller "svenne" i Sverige.
Så jag läste den här artikeln på DN idag http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/hemma-kan-vara-flera-platser
Kort och gott handlar det om en adopterad korean i en liten svensk håla som flyttar till en större håla och hans identitet hemma och i den nya staden. Hans bok "Gul utanpå" kommer ut i slutet av Januari tror jag, läs den om du inte har något bättre för dig. Jag ska göra mitt bästa att komma ihåg att läsa den.. egentligen behöver jag inte, för jag lever den redan.
Nu citerar jag hans svar på DN "Jag skrev den för att det behövs fler berättelser om hur ickevita bygger identitet i Sverige. Eftersom jag inte är vit nöjer sig inte folk med att jag är från Sölvesborg och bor i Malmö."
Mitt svar på artikeln och här kommer min berättelse.
Kära kära Patrik Lundberg, jag förstår att du som är uppväxt i Sölvesborg behövde prestera extra mycket för att passa in, om jag får gissa rätt så fanns det säkerligen inte så många gulhyade personer där förutom den lokala kina/thairestaurangen och kanske nån familj till. Att som adopterad utan att känna tillhörighet till varken ditt ursprung eller till den svenska kulturen (pga din hudfärg). Jag kan tänka mig att Sölvesborg är ett svenskt idylliskt samhälle, rätta mig gärna om jag har fel, orkar inte göra en research på något jag inte har nytta av. Var folk där lite smygfientliga mot det som inte ansågs vara normalt?? Där räknar jag allt från homosexualitet, hudfärg till klädstil.
Min point är att en liten håla som Sölvesborg med drygt 16900 invånare i jämförelse med Malmös hjärta där det bor 270131 personer (kringliggande tätort ej inräknat) kan ha att göra med din stora etnicitetschock. Det finns en stor del invandrare i Malmö har vi alla läst om (jag har faktiskt aldrig varit där). Rosengård verkar mig vara extremt exotiskt för att vara Sverige, man måste nästan göra ett besök där om man har vägarna förbi. Jag vet inte om du har märkt det men på senare år har en "vi mot dem"-mentalitet vuxit sig allt starkare bland invandrarna och behovet av att kunna identifiera sig med en grupp har aldrig varit så viktig för ens sociala status. I Stockholm har vi Östermalm bratz, Söderkisar, träningsnördarna, Lidingö, kistabor etc etc som många oftast drar hastiga slutsatser om. Här kan vi inte säga "jag bor på Riddargatan" till en söder hipster utan att få en sned nästan lite äcklad blick. Jag har själv fått höra av en random kille jag träffade ute en gång "Kommer du från Tyresö eller?" (Tyresö är en blå kommun utanför Sthlm innerstad), för att vi där pratade tydligen lite annorlunda, lite snobbigare.. wtf liksom. "Vi mot dem"-mentaliteten kan ligga till grund till det behovet av att identifiera dig med ditt ursprung andra projicerar på dig, hänger du/ni med? I södertälje finns det Syrianerna, iranierna, svennar mm. I Fittja/vårby/whatever kineserna. Kista/husby/akalla blattarna.
I Malmö måste man tillhöra en etnicitet just för att det är en stor grej där nere, tror jag. I Stockholm har vi en lite lättare syn på vart du kommer ifrån, såvida inte ute i förorten. Att folk pratar engelska med dig när du är här och fikar tycker jag du inte ska haka dig upp på. Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd från den som serverar dig. Berätta gärna vart folk pratar engelska med dig i Stockholm, för under hela mitt liv har ingen någonsin försökt prata engelska med mig när jag är ute och beställer en latte eller köper en tröja. Det är kanske inte uppenbart men jag är kines, till utseende men vit i insidan precis som du beskriver dig själv. Fast skillnaden är att jag har både den svenska kulturen i mig och den kinesiska. Min mamma uppfostrade mig kinesiskt, medan skolan och samhället uppfostrade mig svensk. Ingen har faktiskt någonsin ifrågasatt ifall jag är svensk eller inte förrän nyligen (fyller 25 iår) när en finsk kärring oförskämt sa "du är ju inte svensk, du förstår ju dig inte på hur svenskar fungerar" när vi hade en konversation om folks beteenden. Många har alltid tagit mig för att vara adopterad eller blandras. Har inte gjort mig något alls, kanske för att jag heter Sofia. Egentligen blir jag till och med glad att folk tror att jag är adopterad, för då slipper jag alla dessa "kan inte du säga nåt på kinesiska?", idioter. Om vi går tillbaks till den finska kärringen så blev jag så ställd och stött att jag sa att jag var adopterad, hon blev lite illa till mods och försökte prata sig ur det men min uppfattning om att hon är en smygrasistisk bitch har inte ändrats.
I grund och botten tror jag bara att du valde fel stad att flytta till. Det spelar absolut ingen roll om du är adopterad, infödd eller invandrat. Sverige är ett mångkulturellt land, men städerna är inte mångkulturella. Rasism och konservatism finns kvar och visar sig ganska tydligt i många små städer/byar/hålor. Jag förstår mig inte alls på varför du släppte en bok om att vara gul på utsidan men vit på insidan när 100 tals andra i samma sits som du inte har gjort det. Är det ännu ett försök från din sida att visa att du är svensk? Jag är en banan (gul på utsidan men vit i insidan), men jag går inte runt och försöker hävda mig själv om svensk eller kinesisk. Egentligen är det ganska nice, jag får plocka godbitarna från både den svenska och kinesiska kulturen.
OM jag kommer ihåg din bok så kommer jag nog läsa den med entusiasm. Den kommer nog inte handla om något jag inte redan vet om eller känner. Du hade absolut inte behövt skriva en bok, du hade kunnat snacka med nästa asiat som snackar "ren" svenska om hur det är att vara varken "blatte" eller "svenne" i Sverige.
tisdag 6 november 2012
En helg i Göteborg
00.06
Jag har ju lite tid över från jobbet, så det har inte alls varit svårt för mig att flytta om timmar. Så två helger borta från Stockholm i rad har minsann satt sina spår.
Första helgen i Köpenhamn var kantad av god mat med god dryck. Andra helgen i Göteborg var......... stökig.
Kom fram fredagen utan några problem alls från SJs sida, vilket var en bummer för jag hade nästan hoppats på att det skulle bli försening för att F skulle jobba fram till 16.30 nån gång. Så väl framme i Centralstationen trallade jag över Nordstan och vidare till NK som var en Stor besvikelse. Utbudet var riktigt dåligt så jag gick vidare till köpcentret bredvid vars namn jag nu inte minns. Där satt jag på Espresso house och bloggade om Köpenhamn tills Chris kom förbi. Vi snackade tills han var tvungen att gå till jobbet och jag fortsatte med bloggandet tills F ringde.
Vi möttes upp på Järntorget och gick vidare för att handla grejer och alkohol till middagen. Fram tills dess var allt peachy, men sen kom the Stairway to heaven. Helvete va varm jag var när jag väl kom upp, men styrkan räckte ivf hela vägen upp utan en enda pause med packning (dock fick F ta min stora väska). Vi mötte också upp Fs roomie Daniel och hans studdybuddy Sixten.
Sixten fixade middagen, älgstek med ugnsstekta tillbehör och hemmagjord rödvinssås på Merlot. Daniel påminde mig så mycket om Malcom så jag har nu ofrivilligt börjat kalla honom Malcom. Däremot är Daniel mycket sötare och snyggare än Malcom.
Kort och gott, efter middagen, 3 flaskor vin och ett par Gammeldansk shots så drog jag och F ut vidare till Avenyn. Glad att vi inte gick in i den första klubben för där verkade det bara finnas massa lammkött och dryga ungdomar. Vi mötte upp Fs vänner/kollegor från militären på nån sportbar som påminde om O'learys. Jag träffade några otroligt intressanta, trevliga och roliga killar. Kände mig otroligt trygg och säker bland det gänget, men vilken tjej skulle inte göra det hahaha. Ett gäng militärgrabbar och enda tjej?
Jag minns inte riktigt hur många vi var, men vi gick vidare till Yaki-Da. 2 var för dyngraka för att komma in, och några försvann (?). Slutade med att bara jag, F, Erik och Roth kom in.
Jag räknade fram till 5 killar som raggade, det blev nästan lite som en sport. Den jobbigaste var nog en snubbe som var utklädd till en hummer som luktade rök. Han var riktigt vidrig pga stanken. Han som det var mest synd om var han som jag tog med mig upp till F och Erik. Minns inte ens vad han heter men jag dumpade honom hos killarna och drog vidare. Varför? Jag visste inte riktigt hur jag skulle bli av med honom när jag väl hade fått hans intresse så jag lät killarna fixa den biten. ÅH juste, jag träffade ju en annan supersöt kille som jag inte heller minns namnet på. Vi klickade ganska bra, mest för att vi hade samma intressen och så..
Jag var ganska packad den kvällen, eller ganska är egentligen the understatement of the year. Jag var pockyfull på en ny nivå. Framme vid baren beställde jag 3 shots och 1 drink samtidigt en man började prata med mig. Jag råkade spilla min drink på hans sällskap (en dam) 2-3ggr innan jag ens märkte nåt. F sa att han bara skratta åt mig på håll. Not cool.
Jag var grovt bakis när jag vaknade första gången, kunde inte riktigt somna om så jag kollade på Big bang istället.
Så det var en stökig och alkoholfylld dag följt av lugn och plågsam återhämtning. Jag är inte avtänd på alkohol nu, men jag ska nog inte ha en sån fylla på ett tag framöver....hoppas jag :D
Jag har ju lite tid över från jobbet, så det har inte alls varit svårt för mig att flytta om timmar. Så två helger borta från Stockholm i rad har minsann satt sina spår.
Första helgen i Köpenhamn var kantad av god mat med god dryck. Andra helgen i Göteborg var......... stökig.
Kom fram fredagen utan några problem alls från SJs sida, vilket var en bummer för jag hade nästan hoppats på att det skulle bli försening för att F skulle jobba fram till 16.30 nån gång. Så väl framme i Centralstationen trallade jag över Nordstan och vidare till NK som var en Stor besvikelse. Utbudet var riktigt dåligt så jag gick vidare till köpcentret bredvid vars namn jag nu inte minns. Där satt jag på Espresso house och bloggade om Köpenhamn tills Chris kom förbi. Vi snackade tills han var tvungen att gå till jobbet och jag fortsatte med bloggandet tills F ringde.
Vi möttes upp på Järntorget och gick vidare för att handla grejer och alkohol till middagen. Fram tills dess var allt peachy, men sen kom the Stairway to heaven. Helvete va varm jag var när jag väl kom upp, men styrkan räckte ivf hela vägen upp utan en enda pause med packning (dock fick F ta min stora väska). Vi mötte också upp Fs roomie Daniel och hans studdybuddy Sixten.
Sixten fixade middagen, älgstek med ugnsstekta tillbehör och hemmagjord rödvinssås på Merlot. Daniel påminde mig så mycket om Malcom så jag har nu ofrivilligt börjat kalla honom Malcom. Däremot är Daniel mycket sötare och snyggare än Malcom.
Kort och gott, efter middagen, 3 flaskor vin och ett par Gammeldansk shots så drog jag och F ut vidare till Avenyn. Glad att vi inte gick in i den första klubben för där verkade det bara finnas massa lammkött och dryga ungdomar. Vi mötte upp Fs vänner/kollegor från militären på nån sportbar som påminde om O'learys. Jag träffade några otroligt intressanta, trevliga och roliga killar. Kände mig otroligt trygg och säker bland det gänget, men vilken tjej skulle inte göra det hahaha. Ett gäng militärgrabbar och enda tjej?
Jag minns inte riktigt hur många vi var, men vi gick vidare till Yaki-Da. 2 var för dyngraka för att komma in, och några försvann (?). Slutade med att bara jag, F, Erik och Roth kom in.
Jag räknade fram till 5 killar som raggade, det blev nästan lite som en sport. Den jobbigaste var nog en snubbe som var utklädd till en hummer som luktade rök. Han var riktigt vidrig pga stanken. Han som det var mest synd om var han som jag tog med mig upp till F och Erik. Minns inte ens vad han heter men jag dumpade honom hos killarna och drog vidare. Varför? Jag visste inte riktigt hur jag skulle bli av med honom när jag väl hade fått hans intresse så jag lät killarna fixa den biten. ÅH juste, jag träffade ju en annan supersöt kille som jag inte heller minns namnet på. Vi klickade ganska bra, mest för att vi hade samma intressen och så..
Jag var ganska packad den kvällen, eller ganska är egentligen the understatement of the year. Jag var pockyfull på en ny nivå. Framme vid baren beställde jag 3 shots och 1 drink samtidigt en man började prata med mig. Jag råkade spilla min drink på hans sällskap (en dam) 2-3ggr innan jag ens märkte nåt. F sa att han bara skratta åt mig på håll. Not cool.
Jag var grovt bakis när jag vaknade första gången, kunde inte riktigt somna om så jag kollade på Big bang istället.
Så det var en stökig och alkoholfylld dag följt av lugn och plågsam återhämtning. Jag är inte avtänd på alkohol nu, men jag ska nog inte ha en sån fylla på ett tag framöver....hoppas jag :D
lördag 3 november 2012
Cafe Victor i köpenhamn
17.20
Vår planerade middag på Kokkeriet fick ju absolut inget bra slut men i sista sekunden lyckades vi fixa bord (trots att det blev sent) på en restaurang vid namn Victor. Besöket där var bättre än förväntat och jag rekommenderar varmt alla att besöka det stället. Tydligen ska de ha en mycket bra vinlista enligt E och Mario.
Har inga bilder från den kvällen men kort gott sagt, Maten var så jävla bra. Bemötandet var jättebra och trots att vi hade med oss ett barn gick det finfint! Julia tyckte att det var jätteintressant och grät inte en enda gång som Kokkeriet påpekade att hon skulle göra.
Kolla in deras hemsida!
http://www.cafevictor.dk/
Vår planerade middag på Kokkeriet fick ju absolut inget bra slut men i sista sekunden lyckades vi fixa bord (trots att det blev sent) på en restaurang vid namn Victor. Besöket där var bättre än förväntat och jag rekommenderar varmt alla att besöka det stället. Tydligen ska de ha en mycket bra vinlista enligt E och Mario.
Har inga bilder från den kvällen men kort gott sagt, Maten var så jävla bra. Bemötandet var jättebra och trots att vi hade med oss ett barn gick det finfint! Julia tyckte att det var jätteintressant och grät inte en enda gång som Kokkeriet påpekade att hon skulle göra.
Kolla in deras hemsida!
http://www.cafevictor.dk/
fredag 2 november 2012
Kokkeriet
21.55
Jag skriver detta inlägg efter ett långt rannsakan i mitt hjärta och jag tycker att de förtjänar det.
Så här lyder min sida av historiern.
För er som läst mitt förra och förrförra inlägg om min Köpenhamnsresa och Ida Davidsen vet redan att jag faktiskt är väldigt positiv till hela min upplevelse, men här kommer det däremot något tråkigt.
För er som tänker besöka Kokkeriet i Köpenhamn, gör det inte. Varför kanske ni undrar? För att alla inte är välkomna där.
Så här lyder historien. Emil och Mario hade med marginal mailat in till Kokkeriet och bokat bord för 4 vuxna att vi skulle komma och äta middag lördagen den 27 oktober. Vi kan ha meddelat att vi skulle ta med ett barn, eller inte. Men åtminstone när vi bad vårt hotell att bekräfta bokningen sa vi att vi var 4 vuxna och ett barn. Servitrisen som tog emot vår bekräftelse välkomnade oss med öppna armar.
När vi sen gick ut till stan för att shoppa och äta lunch får vi ett störande samtal av "the manager" av Kokkeriet, vi var nämligen inte välkomna något mer för att vi hade med oss ett spädbarn. Ja, andra gäster skulle störa sig på det så alla var dessvärre inte välkomna. Mario, Julias pappa då, reagerade starkt och drog upp exempel som att "vore transvestiter inte välkomna eller?". The manager tyckte att det var ett dåligt argument men i grund är det ett valid argument. Because, should any restaurant decline some customers because they're transgenders as well as they've brought children with them?? Hänger ni med vad jag menar (skriver denna inlägg väldigt berusad efter 3 delade flaskor vin samt Gammel dansk).
Jag, som trots trots allt inte är förälder till Julia, tyckte att det var otroligt orättvist. På en nivå kan jag fortfarande relatera till Kokkeriet. Som utan barn, och när jag betalar dyra slantar för att gå till en restaurang vill jag förmodligen inte bli störd av ett annat bord med barn. Men jag skulle ändå visa medmänsklighet och ödmjuka. Inte skulle jag be restaurangen slänga ut eller döma ut familjer med barn bara.
Så slutligen, besök inte Kokkeriet oavsett hur bra meny de har. För deras sätt att behandla gäster (alla ÄR inte välkomna) är inte värt det.
OM du är singel/sambo/gift/whatever utan barn och faktiskt uppskattar besök utan barn, skulle du uppskatta restaurangen om du skulle veta att du inte är välkommen när du en dag kommer med barn?
Just not worth it.
Jag skriver detta inlägg efter ett långt rannsakan i mitt hjärta och jag tycker att de förtjänar det.
Så här lyder min sida av historiern.
För er som läst mitt förra och förrförra inlägg om min Köpenhamnsresa och Ida Davidsen vet redan att jag faktiskt är väldigt positiv till hela min upplevelse, men här kommer det däremot något tråkigt.
För er som tänker besöka Kokkeriet i Köpenhamn, gör det inte. Varför kanske ni undrar? För att alla inte är välkomna där.
Så här lyder historien. Emil och Mario hade med marginal mailat in till Kokkeriet och bokat bord för 4 vuxna att vi skulle komma och äta middag lördagen den 27 oktober. Vi kan ha meddelat att vi skulle ta med ett barn, eller inte. Men åtminstone när vi bad vårt hotell att bekräfta bokningen sa vi att vi var 4 vuxna och ett barn. Servitrisen som tog emot vår bekräftelse välkomnade oss med öppna armar.
När vi sen gick ut till stan för att shoppa och äta lunch får vi ett störande samtal av "the manager" av Kokkeriet, vi var nämligen inte välkomna något mer för att vi hade med oss ett spädbarn. Ja, andra gäster skulle störa sig på det så alla var dessvärre inte välkomna. Mario, Julias pappa då, reagerade starkt och drog upp exempel som att "vore transvestiter inte välkomna eller?". The manager tyckte att det var ett dåligt argument men i grund är det ett valid argument. Because, should any restaurant decline some customers because they're transgenders as well as they've brought children with them?? Hänger ni med vad jag menar (skriver denna inlägg väldigt berusad efter 3 delade flaskor vin samt Gammel dansk).
Jag, som trots trots allt inte är förälder till Julia, tyckte att det var otroligt orättvist. På en nivå kan jag fortfarande relatera till Kokkeriet. Som utan barn, och när jag betalar dyra slantar för att gå till en restaurang vill jag förmodligen inte bli störd av ett annat bord med barn. Men jag skulle ändå visa medmänsklighet och ödmjuka. Inte skulle jag be restaurangen slänga ut eller döma ut familjer med barn bara.
Så slutligen, besök inte Kokkeriet oavsett hur bra meny de har. För deras sätt att behandla gäster (alla ÄR inte välkomna) är inte värt det.
OM du är singel/sambo/gift/whatever utan barn och faktiskt uppskattar besök utan barn, skulle du uppskatta restaurangen om du skulle veta att du inte är välkommen när du en dag kommer med barn?
Just not worth it.
Ett besök hos Ida Davidsen
16.20
Jag sitter ju som sagt nu i Göteborg och skriver dessa inlägg, fick dock sätta pause i arbetet för Chris kom förbi och sa Hej. Vi satt och snackade lite, uppdaterade varandra lite om Stockholmscenen och varandras liv. Så nu åter tillbaks till min historia.
Vi kom fram till Köpenhamn runt 14.20 och hade bokat bord på Ida Davidsen typ 14.30. Så vi var sena redan i tåget och lägg till hitta till hotellet, checka in, lämna av bagage och hitta till restaurangen gjorde oss mycket sena. Så pass att vi var nästan 40 minuter sena till vår bokning. Vanligtvis säljer restaurangerna ens bokade bord om man inte dyker upp efter en viss tid, men i detta fall sålde de inte vårt bord eller så blev det precis ett öppet när vi kom fram, jag fattade inte riktigt vad han sa (för danska är svårt att förstå). Men servitören/hovmästaren var tydligt irriterad på oss som var så sena, men hans humör lättade till lite senare.
På Ida Davidsen äter man Smørrebrø, och det är Smørrebrød de är kända för. Emil och Mario berättade att Ida hade gjorde ett gästspel på Pontus Frithiofs restaurang på Brunnsgatan ett tag sen tillbaka, och sen dess har de båda suktat efter att få äta smørrebrød igen (därav denna resa).
Bilder säger mer än ord, varsågoda!
Jag och Emil hann också få leka lite med Julia mellan bröden. Tycker att bilden på Emil och Julia är helt underbar, han ser ut att vara så pappasugen.
I smått och gott så var smörrebröden riktigt riktigt goda! Man skulle kunna trycka i sig hur många som helst!!
Jag sitter ju som sagt nu i Göteborg och skriver dessa inlägg, fick dock sätta pause i arbetet för Chris kom förbi och sa Hej. Vi satt och snackade lite, uppdaterade varandra lite om Stockholmscenen och varandras liv. Så nu åter tillbaks till min historia.
Vi kom fram till Köpenhamn runt 14.20 och hade bokat bord på Ida Davidsen typ 14.30. Så vi var sena redan i tåget och lägg till hitta till hotellet, checka in, lämna av bagage och hitta till restaurangen gjorde oss mycket sena. Så pass att vi var nästan 40 minuter sena till vår bokning. Vanligtvis säljer restaurangerna ens bokade bord om man inte dyker upp efter en viss tid, men i detta fall sålde de inte vårt bord eller så blev det precis ett öppet när vi kom fram, jag fattade inte riktigt vad han sa (för danska är svårt att förstå). Men servitören/hovmästaren var tydligt irriterad på oss som var så sena, men hans humör lättade till lite senare.
På Ida Davidsen äter man Smørrebrø, och det är Smørrebrød de är kända för. Emil och Mario berättade att Ida hade gjorde ett gästspel på Pontus Frithiofs restaurang på Brunnsgatan ett tag sen tillbaka, och sen dess har de båda suktat efter att få äta smørrebrød igen (därav denna resa).
Bilder säger mer än ord, varsågoda!
Jag och Emil hann också få leka lite med Julia mellan bröden. Tycker att bilden på Emil och Julia är helt underbar, han ser ut att vara så pappasugen.
En helg i köpenhamn
15.36
Just nu sitter jag och leechar på Espresso House's Wifi för att skriva de kommande blogginläggen. För er som har mig på FB var jag i Köpenhamn för första gången helgen som var. Initiativet kom från Emil och hans kollega Mario.
Båda hade ett gemensamt mål med denna resa, att äta på Ida Davidsen och lyxa till det med en finmiddag. Kommer dela upp det i flera inlägg med bilder och berättelser så denna blir mesta dels min generella uppfattning om Köpenhamn.
Har dessvärre inga bilder på själva staden, även om jag tog med mig min Canonkamera. Men som en riktig asiat har jag tagit bilder på maten vi ätit, mesta dels från Ida Davidsen, de kommer sen :))
Så min första intryck av Köpenhamn? Riktigt jävla nice skandinavisk stad! Stora gator, bra shopping och riktigt bra mat :D
Köpte choklad från Chocolate Hotel på Köpenhamns motsvarighet till Birgerjarlsgatan, första gången jag gick förbi där trodde jag seriöst att det var ett hotell med inriktning choklad men ett närmare titt var det en butik. Men fyndigt och god choklad :))
Vi bodde på Fox Hotel, som har ett coolt koncept men misslyckades med generell inredning och lokal. Bra läge dock.
Vi var 4 vuxna och en bebis som åkte. Jag fick liksom "leka" av mig lite med bebisen Julia. Champagnefrukost med goda mackor på vägen ner.
Ska fortsätta med resten av resan i andra inlägg innan F plockar upp mig.
Just nu sitter jag och leechar på Espresso House's Wifi för att skriva de kommande blogginläggen. För er som har mig på FB var jag i Köpenhamn för första gången helgen som var. Initiativet kom från Emil och hans kollega Mario.
Båda hade ett gemensamt mål med denna resa, att äta på Ida Davidsen och lyxa till det med en finmiddag. Kommer dela upp det i flera inlägg med bilder och berättelser så denna blir mesta dels min generella uppfattning om Köpenhamn.
Har dessvärre inga bilder på själva staden, även om jag tog med mig min Canonkamera. Men som en riktig asiat har jag tagit bilder på maten vi ätit, mesta dels från Ida Davidsen, de kommer sen :))
Så min första intryck av Köpenhamn? Riktigt jävla nice skandinavisk stad! Stora gator, bra shopping och riktigt bra mat :D
Köpte choklad från Chocolate Hotel på Köpenhamns motsvarighet till Birgerjarlsgatan, första gången jag gick förbi där trodde jag seriöst att det var ett hotell med inriktning choklad men ett närmare titt var det en butik. Men fyndigt och god choklad :))
Vi bodde på Fox Hotel, som har ett coolt koncept men misslyckades med generell inredning och lokal. Bra läge dock.
Vi var 4 vuxna och en bebis som åkte. Jag fick liksom "leka" av mig lite med bebisen Julia. Champagnefrukost med goda mackor på vägen ner.
Ska fortsätta med resten av resan i andra inlägg innan F plockar upp mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)